GLASSPINNEN

Home
GLASSPINNEN
Janne Stark

Janne Stark juni 24, 2014GLASSPINNEN0 Comments

Janne Stark är musiker, skribent, encyklopediförfattare, skivsamlare, projektledare, teknikinformatör, grafiker, glassälskare och en sann tidsoptimist. Började den musikaliska inspelningsbanan med gruppen Paradize 1979 och har sedan dess medverkat på en mängd plattor med grupper som Overdrive, Grand Design, Constancia, Planet Alliance, Locomotive Breath, Mountain Of Power, Zello, BALLS, Narnia, Audiovision, Blinded Colony, M.O.B, Spearfish etc.

Han började skribentbanan i slutet av åttiotalet och har skrivit för tidningar som FUZZ, Hard Roxx, Sweden Rock Magazine, Kool Kat News, Blekinge Läns Tidning och Sydöstran. Släppte 1996 den första encyklopedin om svensk hårdrock, en uppföljare 2002 och den senaste, och tyngsta, “The Heaviest Encyclopedia Of Swedish Hard Rock And Heavy Metal Ever!” in november 2013, en tegelsten på nästan 4 kilo och 912 sidor. Uppväxt i Blekinge, men bor nu i Nyhamnsläge, norr om Helsingborg och spelar fortfarande i Grand Design, Overdrive och Constancia.

Jag ska erkänna att en av mina laster (eftersom jag aldrig har testat droger, faktiskt aldrig ens haft en tänd cigarett i munnen, eller ens snusat) är choklad, nötter och… glass!! Jag glömmer aldrig första gången jag var i Italien och blev exponerad för deras inhemska gelatto. Hela min glassvärld förändrades så brutalt och radikalt och jag kunde aldrig se på GB, Åhus eller ens Ben & Jerry med samma barnsliga entusiasm. Italiens hemmaproducerade guld tog helt enkelt udden av allt annat. Jag fick i och för sig en aha-upplevelse när jag var i Japan första gången och på Hard Rock Café i Roppogni (Tokyo) inmundigade en lokal efterätt med matcha-glass, azukibönröra, söta ”tacochips” och grädde, men det är en annan historia.

Efter att ha varit två veckor i Japan för att promota min nya, tredje, encyklopedi om svensk hårdrock, återvände vi till Sverige i en dag för att sedan flyga till Milano och bevista Frontiers Rock Festival. Planen var egentligen från början att stanna i Japan i tre veckor, men när vi såg laguppställningen på denna festival (John Waite, Night Ranger, Pretty Maids, Jeff Scott Soto, Stryper, Eclipse, Red Dragon Cartel etc) styrdes sista Japan-veckan om till Italien.

Vi skulle bo på ett hotell i Cavenago di Brianza och jag hade på nätet hittat en enkel resplan från flygplatsen i Milano Malpensa till hotellet vi skulle bo på, Hotel Devero i Cavenago di Brianza. Enligt planen skulle vi transpoera oss via tåg, tunnelbana och buss, som, när det gäller Italien, aldrig är så enkelt som det verkar. Tåget gick dock bra och tunnelbanan gick finemang, men sedan var det stopp. Bussen, nummer z301, var det ingen som ens kände till. Efter en halvtimmes letande och frågande andra busschaufförer gav vi till slut upp och tog en taxi. 30-35 euro var priset när vi frågade. Chauffören körde via motorväg M1, i 110 knyck, och plockar plötsligt fram sin iPad, lägger den på ratten och börjar leta efter hotellets adress. Jag gav honom snabbt adressen som han då förgäves försökte knappa in vinglandes mellan filerna. Jag såg snabbt delar av mitt liv passera revy och insåg att om det ska vara värt att se hela föreställningen måste jag leva vidare ett tag till. Han förklarade att det fanns två avfarter och att han tog fel. Efter ett varv extra i en rondell var vi framme, drygt 40 euro fattigare, men en erfarenhet och några gråa skäggstrån rikare.

Framme på hotellet installerade vi oss och tog en promenad i den lilla byn. Enligt ett tips från Darren Smith, sångare i Red Dragon Cartel, skulle det finnas en bra pizzeria runt hörnet. Vilket hörn det var förtäljde dock inte beskrivningen. Vi traskade runt en stund, frågade efter en ”pizza restaurante” som ingen verkade känna till, men som vi till slut hittade… Stängd. Nå, efter ytterligare efterforskning hos den inte ett ord engelska talande lokalbefolkningen, blev vi hänvisade till en panatteria och det blev ett par varma och riktigt goda panini. Lagom mätta gav vi oss på vandring tillbaka till hotellet. Då passerade vi det vi verkligen hade sett fram emot, en gelatteria! Efterätt skulle nu sitta smack, som en pannbiff i en marmorvägg! Utbudet var inte så otroligt brett, men det kändes som väl utvalda smaker. Jag valde en bägare med smakerna Cookies, Limonchello och Pannacotta med chokladflakes. Strut är otänkbart, det är glassen som ska leverera, allt annat distraherar. Strut betyder bara att man blir kvarlämnad med en våffelsmak i munnen, alternativt en torr liten kexkonstump som inte gör någon människa glad. Behöver man dessutom choklad- eller kolasås är glassen inte bra nog.

Recensionen, inknappad i min iPhone efter inmundigande, lyder som följer: Cookies; söt och len vanilj-chokladblandning med Oreo-aktiga kakbitat. Helt ok, men ingen direkt kioskvältare. Hade Italien lurat oss eller var detta ingen ”riktig” gelatteria? Limonchello: fantastiskt frisk, fräsch och realistisk citronsmak, exakt som att slicka i sig ett glas halvfrusen Limonchello. Superb!! Pannacotta med chokladchips: len och söt men inte översötad med smakrika tunna chokladbitar. Riktigt god och ett bevis på att vi hade kommit rätt i alla fall! En sak jag reagerade på var sättet ägaren skopade upp glassen på. Han strök av och fluffade till glassen på kanten till glassbehållaren ett par gånger, innan han levererade den till pappersbägaren, som om han hade krämat till en räksallad. Eftersom bussen till festivalen inte avgick förrän klockan 13.30 hade vi god tid att käka frukost och besöka vår lilla glassleverantör även andra dagen. Denna dag såg det ut som följer: Cassata: en fruktig glass med små bitar torkad frukt. Mycket god och djup i smaken. Tiramisu: smakade precis som en kylskåpskall tiramisu! Mjuk kaffeton, och en vanlijig chokladkaraktär.

Efter att ha bevittnat ett gäng bra band på en bra arrangerad festival och ett nattligt besök på ett närliggande motell med bar (vår bar stängde vid midnatt, så hela följet emigrerade till motellet på andra sidan motorvägen), knoppade vi in framåt småtimmarna. Dagen efter ringde väckarklockan lika obönhörligt som alltid (man vill ju inte missa en bra hotellfrukost). Vi gav oss ut på våt traditionella glassrunda även idag. Nu hade glassbarsägaren börjat betrakta oss som stammisar och vi blev väldigt väl bemötta. Idag beställde jag åter Limonchello och beslutade mig även testa en Amarone. Nu började dock ägaren även ge lite små smaktips. Bland annat tyckte han jag skulle blanda Limonchello-glassen med Minta de Chokolat. Sagt och gjort. Efter att han hade givit mig en smaksked med dessa, var för sig suveränt goda glassar, blev jag pånyttfrälst! Det var en suverän kombination av den friska minten med små chokladflarn och den syrligt djupa citronsmaken. När jag uttryckte mitt gillande lade han på en extra skopa mintglass med ett leende. Hela bägaren var en perfekt smakorgasm, där den fräscha blandningen av citron och mint avlöstes av en mjuk och djup amaroneglass med bitar av djupröda körsbär som en stor och blöt avskedskyss, en kall sådan, med likväl njutbar. Med ett ”See you tomorrow”, lämnade vi vår lilla gelateria för att åter åka till klubben och inmundiga en dos godsaker av det musikaliska slaget.

Så, fjärde och sista dagen, var det med ett visst styng av saknand redan på förhand, som vi besökte vår gelatteria. Denna gång testade jag en trekulors bägare med Stracciatella, Choccholata och Hasselnöt. Chokladglassen var så djupt brun i färgen och med en sådan intensiv och stor smak av mörk choklad att det kändes som att suga i sig en smält kall chokladkaka. Hasselnöten, med hela hasselnötter, smakade verklign mjukt nötig och stracciatellan, men sina finmalda chokladchips, var len och mjuk i smaken.

Promenaden tillbaka till hotellet innan festivalens sista dag var fylld av smaksensationer, stundande konsertminnen och en hemresa som skulle bli å ena sidan skön men samtidigt fylld med en oerhörd saknad av så väl de underbara vänner, musiker och trevliga nya bekantskaper vi träffat, men även en saknad och visshet över att vi åter inte skulle kunna känna samma glädje över en sommarglass i gamla Svedala.